malinkraft.blogg.se

Guten heute. Tar en paus från uppackandet av gårdagens Ullaredstripp. 7 timmar i varuhuset, det har nog aldrig hänt förr... Vilka jävla folk det finns alltså. Uscha! Nu har jag iallafall inhandlat det mesta till den kommande familjemedlemmen, så börsen är tömd men hemmet påfyllt!

Förra veckan åkte jag och Anders med Neta och Niklas till Kungshamn för att spendera ett par nätter på båt. Bryggsegling är soft men trångt, kom vi fram till. Vädret var kanon hela tiden och vi tog sommaren första (och kanske enda med tanke på vilken vissen sommar det är i år) bad i Smögen, det var kallt som faaaaan :P

Under fredagen åkte vi hem igen och på hemresan fick jag telefonsamtal av mamma som berättade att Doris var i full gång med att få bebisar, vi kunde inte fått mer hemlängtan och väl hemma låg hon där, ganska medtagen, med de små grynen. En svart, en grå/vit och en grå. Hon hade blött mycket och födseln verkade ha kommit igång innan någon kom hit, då vi lite senare hittade den förstfödde ungen, en mörkgrå, i tvättstugan. Den var varken tvättad eller nåt sånt så antagligen visste hon inte hur hon skulle göra med nummer ett eller så var den död från början.

De små liven levde och frodades under den första dagen, men när Anders gick upp på lördag morgon hade den svarta ungen dött. Vi tyckte det var jättekonstigt och ledsamt förstås. Under dagen började vi höra ett klickande ljud från den gråvita kattungen. Efter massa googlande (fostervatten i lungorna tydde det på) och försök att få den att piggna till så gav den upp i mina händer kl tio i lördags kväll, när Anders var i Tidaholm hos en kompis. Anders skulle egentligen åka till svärisarnas stuga och sova där för att jag skulle slippa åka till T-holm igen och hämta honom, men när kattbebis två (eller tre egentligen) somnade in så hämtade jag honom under natten istället.

Vi var fast beslutna att nu skulle vi se till att ta väl hand om den sista lilla gråa bebisen, den som var mest lik mamma Doris. Men förhoppningarna grusades när Anders väckte mig halv sju på söndag morgon och berättade att den lilla katten nu lät likadant som den gråvita, och att Doris också var dålig. Va!? Kunde inte fatta vad han sa, var mitt pälshjärta också dålig? :( Ja, det fanns inga tvivel där. Doris var trött, vinglig på bakbenen, hade något som stack ut ur henne i bak och "blundhinnan" på ögonen åkte fram och hon åt heller ingenting, mest satt och hängde över vattnet. Hon hade också struntat i kattungen under en stor del av natten, troligtvis för att hon som kattmamma insåg att det inte var lönt att lägga energi på en sjuk unge.

Vi fick ganska snart besluta oss för att göra pinan kort, men fyfan vad hemskt det var och jag gråter nu också bara av att skriva om det, hon hade inte varit hos oss i mer än ett år, men vilket enormt avtryck hon gjort i våra liv. Troligtvis har något brustit i henne under förlossningen, eller så hade en död kattunge legat kvar i magen utan att vi märkt detta. Vi gjorde iallafall rätt beslut som lät henne somna in, men tomheten som kom efteråt är så enorm. Nu har du sällskap i katthimlen, Doris, av alla dina fyra bebisar, av lilla Titus som inte längre lider av epilepsin, av fina Azta och Nisse som inte behöver akta sig för bilar i katthimlen, och av alla andra fyrfota pälsvänner som gett så många människor sällskap och kärlek i flera år. Glömmer dig aldrig ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥